Efter en vecka med boende på hotell med inte alltför mycket jobb skulle jag äntligen lämna Skövde, staden ingen behövde. När jag sitter i lugnan ro på stationen får jag se något man inte ser var dag, en kändis. Inte vem som helst utan Bert Karlsson. Lite kul att se en sådan person IRL.
Från ingenstans dök det upp en upprörd colombianska som skrek åt Bert att han hade förstört hennes liv. En förvirrad Bert förstår inte hon menar och verkar mest fundera över vem i hela världen denna människa är. Han skyndar sedemera i väg till sitt tåg som precis rullat in på perrongen. Kvar blir colombianskan.
Jag återvänder till min bok, Kalle Anka pocket, och läser vidare. Då står där plötsligt vid sidan av mig, colombianskan! Hon förklarar upprört på en blandning av svenska och spanska att hon är colombianska och att hon hatar Bert. Vidare hatar hon svenskar, fast inte mig. Hon refererade till några stackare som satt och fikade lite längre bort.
Sedan kom en hel livshistoria. Det började med att allt hon någonsin tjänat hade hon givit till sina barn och hennes skor, rnd slitna skor, var ett tecken på detta. Hennes tre söner, som jag fick se kort av, var utspridda i världen.
Son nummer ett var kvar i Colombia. Det var tydligen ganska tråkigt eftersom hon inte kunde hälsa på honom så ofta. Dock verkade han ha det bra, för han var ju i Colombia och det är ju bra.
Son nummer två bodde i Indien. Han hade tydligen utsatts för ett mordförsök och hon ville mörda de som försökt mörda honom. Hon ville för övrigt mörda en hel del till kom hon på då. Vilka det var vet jag inte bara att de var som Bert.
Son nummer tre bodde i Oslo där han jobbade tror jag. Han fick jag mest information på spanska om och min spanska är lite rostig. Han hade det dock ganska bra.
Hennes söner och hennes skor återkom med jämna mellanrum i monologens gång.
Hon hävda det att hon hade en bra kropp och ett bra underliv. Ändå var det ingen man som ville ha henne. Sådana som Bert kunde bara tänka sig att äta middag med henne men inget mer. Så därför hatade hon den sortens människor.
Så här fortsatte "samtalet" ett bra tag. Jag satt och nickade och fick ett helt liv berättat för mig. Jag kunde inte undgå att fundera på om hon inte skulle bli en bra seriefigur. Nja, kanske. Den som lever får se.
Jag väcktes ur min dagdröm. Hon sa något på spanska som antagligast var "Nu ska jag inte störa dig mer" och så gick hon iväg och satte sig. Jag fortsatte att läsa min finkulturella bok. Musse hittade äntligen lönndörren i väggen. Men vad nu?
Hon kom tillbaka! Nu började hon prata om sina söner igen. Samtalet eskalerade i att hon hatade sverige jätte mycket. Hon tog fram sitt svenska ID-kort och visade. Tog sedan fram sitt colombianska ID-kort och menade på att det var mycket bättre. Sedan var det dags att titta på skorna igen.
Nu kommer en riktigt intressant detalj. Hon plockar upp sitt svenska pass och visar det. Hon säger något i stil med "Jag kommer aldrig behöva det här. Jävla skit land." och river passet mitt-i-tu. Jag blir väldigt förbryllad. Vad ska jag göra? Hon river det i mindre bitar och kastar det sönderrivna passet på golvet.
För att riktigt få ut sin vrede stampar hon på det och sparkar iväg bitarna så att de virvlar runt i väntsalen. Sen går hon iväg och sätter sig.
Jag sitter som förstenad på bänken. Vad gjorde människan? Rev hon verkligen sönder sitt pass för att sedan stampa och sparka på det? Svar ja.
En man i övre medelåldern försöker be colombianskan att plocka upp passbitarna.
"Du får ta och städa upp det här"
"Du ska inte säga vad jag ska göra [insert spanska]"
"You can't leave it here. You have to pick it up."
"No. [insert spanska] Don't tell me what to do!"
Sedan störtar hon argt ut ur väntsalen. Mannen börjar plocka upp passet och frågar mig och de som satt mitt emot mig "Såg ni vad hon gjorde?"
"Jag har fått höra hela hennes livshistorie. Hon kommer från Colombia."
Mannen skakar sakta på huvudet och lägger bitarna, som en gång var ett pass, på en bänk. Han träffar de som han kommit för att hämta och säger "Vet ni vad jag har gjort? Jag har bråkat med en colombianska." Hans anhöriga verkar väldigt förvirrade när de lämnar stationshuset.
Där satt jag och funderade. "Vem var hon egentligen?" Sedan läste vidare i min bok och väntade på tåget.
Det är historien om hur jag såg Bert Karlsson, IRL, på Skövde Central.
